Ensamma tillsammans
av Jörgen Löwenfeldt.
Johan har kommit in på psykologiprogrammet vid Karolinska institutet. Där
träffar han Eva, en hemlighetsfull och tycker att de inte behöver veta något om
varandra. Johan börjar ändå att berätta om sitt liv, sin barndoms tristess. En
dag försvinner Eva och Johan inser att han inte vet något om Eva. Den bild han
byggt upp av Eva visar sig inte stämma när han börjar leta efter henne.
Berättelsen om Johan och Eva är en tidlös berättelse om vänskap och nyfunnen kärlek.
Det handlar även om den tid vi lever i, där vi är uppkopplade och tillgängliga
på gott och ont och det är enkelt att utge sig för att vara någon helt annan.
Det här är en mycket sparsmakad bok när det gäller ord och det föll mig inte i
smaken. Den värld som Jörgen Löwenfeldt
målar upp är en värld jag inte riktigt kan ta del av, jag känner inte igen mig
i det liv som Johan och Eva lever. Boken blir därmed i mina ögon tråkig. Inte sagt att den är dålig, den är mycket
välskriven och jag kan tänka mig att en yngre läsare skulle kunna tycka om den.
MIMA
I fotogenlampans ljus
om de böcker jag läser och gillar.
tisdag 28 augusti 2018
måndag 29 maj 2017
UNG KVINNA SAKNAD av Claire Douglas
Det har gått arton år sedan 21-åriga Sophie Coller försvann, allt som finns kvar en marinblå sneaker ute på den gamla piren. Någon kropp hittades aldrig. Francesca, Sophies bästa vän återvänder till den lilla kuststaden Oldcliffe-on-Sea när kvarlevorna efter en kropp sköljs upp på stranden för att ta reda på vad som verkligen hände när Sophie försvann. Francesca, hyr en lägenhet men allt blir inte som hon tänkt sig. Någo försöker skrämma henne, hon hör barnskrik i natten och vem är den mystiske främligen som lämnar bruna kuvert i porten? Francesca börjar nästan ångra att hon återvände, hennes forna vänner visar sig inte var de hon en gång kände. Vem vill henne illa? Hon hemsöks av spöklika minnen från tonåren och börjar frukta att hon mist sitt förstånd. Vad är det som händer i den lilla byn? Vem är skyldig till att Sophie försvann? Blev hon mördad? Och i så fall av vem?
Redan när jag höll boken i min hand förstod jag att det här kommer att bli en läsupplevelse utöver den vanliga. Handlingen är läskig, mörk och känslan av klastrofobi blir allt större ju längre fram i boken jag kommer. Persongalleriet får mig att rysa, deltagarna i detta drama visar sig inte var som jag vill föreställa mig dem. Francesca får mig att känna oro. Hon kommer med sin fina kappa och stövletter, klackar för höga för att ta sig fram i den lilla byn. Sophies bror är anledningen till att hon återvänder, för att hjälpa honom att utreda vad som egentligen hände. Lyckas de? Det här är en bok som jag kunde ha sträckläst, som alltid räckte inte tiden till att slänga sig ner på soffan och läsa i timmar, som jag gjorde på den tiden jag var singel.
Ja vad ska jag säga mer om denna bok? LÄS den och en riktigt ruskig feelgood- roman!
Jag fick boken som läs-ex av bokförlaget www.lbforlag.se , tack för en trevlig stunds läsning.
måndag 6 juli 2015
En sommarkväll när vinden når min balkong kommer tanken...
det var mycket länge sedan jag skrev något här. Min egna bokblogg föll i glömska mellan skeva tallar och sumpmarkers dofter... det var så mina tankar for och föll i glömska. Jag tog mig vatten över huvudet. Att driva två egna bloggar och vara medskrivare i en annan! Ja då är det nog lite för lätt att tappa farten. Så vem vet? Kanske dör den eller så fortsätter jag här från denna dag med fler recensioner. Ja vem vet egentligen vad jag vill. Jag börjar med denna underbara bok.
Varför vågar inte Anna ta med Lollo till stugan. Kan två själar, två liv och lika rufsiga på sina vis mötas i sommaren och bli vänner? Den fantastiska sommaren som Lollo ska ha, för att, ja för att vad? Anna har varit på ön hela sitt liv. Det här är hennes sommar. Långt bort från mobiler som stör och bekvämligheter. Lollo är van vid annat. Hon har van att vara den som gör rätt. Det dofta tång, ljumma sommarkvällar och längtan mellan klippor och båtar med dragmotor. Som eld som brinner och aldrig släcks.
”Som eld” Sara Lövestam
Sara Lövestam har kommit ut med sin första ungdomsbok ”Som
eld”. Jag nyfiken. Kan knappt vänta och irritationen då nätbokhandeln inte har
den än, trots att den redan finns i bokhandeln. Bestämmer mig snabbt, ja jag
ska ha den och köper den på dyra bokhandeln men tänker att jag trots allt fick
en fin pratstund med biträdet och det doftar som en bokhandel ska.
Nätbokhandeln dofta inte. Något förvånad finns boken längst ner i en hörna! En
så viktig bok. Hur ska tonåringarna hitta den? Jag som ”snöade in” på Sara
Lövestams ordkonst för flera år sedan, följer som en trogen spårhund och ligger
på låset vid varje release. Jag tänker och jämför hur hon skriver. Förundras
över hennes kunnande, hennes vilja att skriva om så många olika tider. Jag är
kär i dina ord Sara! Det går inte att bli annat.
”Som eld” blunda nu och tänk doften av eld och glöden i
kolen som börjar slockna. Tänk det som något vackert, magiskt och en doft som
bara den bär som du plötsligt är kär i. Det kom överraskande, så där som den
första kärleken kan göra. För det är så det är. Det finns en överraskning i
varje ord som bär vidare under de drygt 206 sidor som innehåller berättelsen om
Anna och Lollo. Det dofta eld och hopp.
Jag stannar upp någonstans i slutet. Känner att jag bara vill att det ska bli
bra mellan flickorna igen. Jag orkar inte riktigt läsa vidare. Sorgsna slut
vill jag inte ha, inte idag.
Anna och Lollo kommer med samma skärgårdsbåt. Lollo med sin
familj, den rika och fina. Men är de så fina egentligen? Och vad lurar
egentligen i vassen mellan att vara den man vill vara eller stanna och förbli
den fina flickan som ska börjar på Östra Real.
Anna kommer med sin vindbitna pappa. Han är lika rufsig som tången som trasslar runt benen en ljummen sommarkväll. Anna är tanig och håret ligger inte blankt som Lollos. Anna är femton år den här sommaren. Då allt händer.
Anna tycker det där med killar är överskattat. Hon gillar mer tjejer säger hon en kväll till Lollo. Förskräckt inser hon precis vad hon sagt. Vad ska hända nu? Kommer Lollo att försvinna? Inte vilja vara vän med henne mer?
Anna kommer med sin vindbitna pappa. Han är lika rufsig som tången som trasslar runt benen en ljummen sommarkväll. Anna är tanig och håret ligger inte blankt som Lollos. Anna är femton år den här sommaren. Då allt händer.
Anna tycker det där med killar är överskattat. Hon gillar mer tjejer säger hon en kväll till Lollo. Förskräckt inser hon precis vad hon sagt. Vad ska hända nu? Kommer Lollo att försvinna? Inte vilja vara vän med henne mer?
Varför vågar inte Anna ta med Lollo till stugan. Kan två själar, två liv och lika rufsiga på sina vis mötas i sommaren och bli vänner? Den fantastiska sommaren som Lollo ska ha, för att, ja för att vad? Anna har varit på ön hela sitt liv. Det här är hennes sommar. Långt bort från mobiler som stör och bekvämligheter. Lollo är van vid annat. Hon har van att vara den som gör rätt. Det dofta tång, ljumma sommarkvällar och längtan mellan klippor och båtar med dragmotor. Som eld som brinner och aldrig släcks.
Jag älskar dig Sara
Lövestam för att du sätter ord på berättelser som jag önskar aldrig skulle ta
slut. Jag vill följa Anna och Lollo lääänge – jo jag vet det är en ungdomsbok.
Men det är så att jag tycker det där med ålder på böcker är bullshit! Jag vill
veta vad som hände sedan med deras familjer och om Lollo och Anna förblev som
de var den sommaren! Det känns som en längtan efter somrar som aldrig var och
aldrig blev. För det doftar om dina berättelser, alla har sin egen doft. Denna
är som eld och tång i natten. Du som läser denna recension, ge ”Som eld” till
någon du känner ung som gammal. Men kanske allra helst till ”hon” i din närhet
som vacklar i vem hon är. Allt är inte så farligt egentligen. Nu när jag sitter
på min balkong där det inte doftar av eld, men utav grannens matos,solen
lyser ner på mig och datorn känns både varm och kall under mina fingrar. Då när
solen värmer mig vet jag att jag är tacksam och glad över att jag fick uppleva
dina berättelser i mitt liv. För det är bara så, just du Sara Lövestam har
trollbundit mig och du är absolut den bästa författare jag vet.
Denna recension finns även i min andra blogg Under körsbärsträdet och i Bokbloggen. Länkar finns till vänster.
Etiketter:
bok,
böcker,
hbtq,
Sara Lövestam,
sol,
sommar,
ungdomsbok,
ö
onsdag 11 december 2013
Tisdagskvinnorna av Monika Peetz
Tisdagskvinnorna
Monika Peetz
”Tisdagskvinnorna” en titel som låter som en dröm av något
spännande, vackert och mystiskt. Jag möts av fem kvinnor, så olika att jag
förundras över att de överhuvudtaget blir vänner. Där finns, ett hyperkänsligt
drama Queen, en brottmålsadvokat, en hängiven mamma, en designer som ständigt
är förälskad och lyxälskande apotekshustru. De möts genom en kurs i franska,
med tiden blir det allt färre lektioner och de fem kvinnorna möts på en
restaurang varje tisdag för att äta middag. Så kommer den dag då mannen till en
av de fem dör. Efter sig lämnar han en dagbok som han skrivit på sin
Pilgrimsvandring. Efter viss tvekan bestämmer de sig för att följa med Judith
för att fullfölja den pilgrimsfärd som hennes make inte fullföljde. Vandringen
kommer att sätta deras vänskap på hårda prov. De vandrar i spåren av en man och
hans dagbok, på resans gång sätts deras vänskap på prov. För varje steg de tar
uppdagas en hemlighet som ställer allas liv på ända.
Jag skrattade första sidorna, sedan föll det mesta. Jag fick
inget grepp om dessa kvinnor. Jag tror författaren tagit sig över huvudet när
hon lät fem personer spela huvudrollen i det drama som känns väldigt ytligt.
Visst skrattade jag till, men satt skrattet i halsen. De scener som utspelar
sig längs deras pilgrimsfärd känns som om jag läst för tusende gången. Trots
det ville jag veta hur det skulle gå. Slutet var inte förväntat och överraskade
mig. Den här boken talade inte till mig. Den fick mig inte att vilja
sträckläsa. Jag hade gärna sett att jag fått en mer ingående beskrivning av
kvinnorna, om deras liv och pilgrimsfärden kunde ha fått ett helt annat slut
tycker jag.
Om boken inte tilltalade mig så finns det säkert flera där
ute som skulle gilla den. Den är en bestseller i flera länder. Nu råkade den
bara inte vara riktigt min typ av bok och kanske föll det lite på att jag inte
sträckläste, jag tappade bort mig flera gånger och blandade ihop karaktärerna.
Läs den gärna och jag skulle bli glad om jag fick veta vad just DU tyckte.
onsdag 23 oktober 2013
På dina murar av Helena Looft
Det händer att jag faller för ett bokomslag, jag hade aldrig
hört talas om Helena Looft, innan boken stod väl synlig på bokhyllans kant på
biblioteket. En ljusgrön botten mot vita rosor, en Jesusbild, ett bokmärke… På dina murar. När jag tog ner boken
kändes det lite som att ta ner någon annans dagbok för att kika nyfiket i.
Upplevelsen blev överraskande på alla vis, för det trillade ut ett foto på ett
ungt par. Med tunn blyertsskrift är det tecknat figurer som jag inte förstår.
Är det kvinnan på fotot som tecknat tecken i kanten på sitt språk? Jag vet
inte. Jag undrar vad hon tänkte när hon höll boken in sin hand. Jag vill så
gärna veta. Föll hon som jag för bokomslagets vita rosor på ljusgrön botten?
Eller var boken tillräckligt tunn för att hon skulle våga läsa något på
svenska? Jag undrar om hon tyckte om boken. Eller upphörde hennes intresse på
samma sida som tecknen upphör?
När jag nästan läst ut boken ramlar lånekvittot ut från
boken, det är många år sedan boken lästes. Jag blir förvånad. För det här är en
pärla. En riktigt liten pärla med många bottnar och ett språk som får mig att
känna en närvaro i all sin enkelt. Det är få som kan skriva så kort, så
närvarande i språket och få fram så många bottnar. ”På dina murar” är en bok som fler borde läsa.
Gun är en vuxen kvinna som bor kvar hemma hos sin mamma. Hon
vill inte flytta hemifrån och det här med jobb är inget för henne. I lägenheten
på Östermalm tillbringar Gun sina dagar. Hon går inte ut. Hon vandrar i
lägenheten mellan de olika rummen. Tillsammans dricker Gun och hennes mamma
eftermiddagskaffe. Mamman försörjer sig på att sy. Dagarna går och blandas med
drömmar om ett annat liv. Gun vet bara inte riktigt hur man gör. Hur man skapar
sig ett liv. Men det finns någon en man, är han verklighet eller en fantasi?
Varför göms en bok som denna? Varför skrivs det inte om de
”små” författarna, när ska de få ta plats? Jag tycker att de bästa böckerna jag
läst är de ”udda” de som ingen pratar om, de som inte syns lika tydligt i
bokstället i bokhandeln. De små men stora pärlorna försvinner mellan
dussinböcker och deckare. Jag hoppas Helena Looft fortsätter att skriva sin
egen underbara prosa. Jag hoppas också att hon inte blir bortglömd och gömd på
bibliotekets hylla. Jag har hittat min pärla bland böcker. Den som jag låter bo
kvar inom mig länge.
lördag 5 oktober 2013
"Slumpen är ingen tillfällighet" Jan Cederquist
Eller är
slumpen en ren tillfällighet, något som sker utan att vi reflekterar över det?
Något som bara finns där och vi säger lite nonchalant ”det var bara
slumpen”. Det är ofta så vi gör, ja nu
var det slumpen igen och vi tänker inte mer på det. Men är det inte konstigt
när olika saker i ditt liv plötsligt ser ut att vara sammanhängande i en rad
skeenden som inte riktigt går att förklara. Varför gör vi si eller så varför
möter vi plötsligt människor som vi just då behöver, eller varför står
plötsligt barndomsvännen framför dig, som du inte sett på trettio år och du
bara för någon timme sedan tänkte på? Det kan inte vara slumpen utan något mer
övergripande som låter detta hända. Jag tror inte att det är slumpen att du och
jag finns här, att vi möts för att det uppstår ett behov. Någonstans där ute
mellan solar och månar sker något som inte går att förklara, något som styr oss
mot det gemensamma målet som är menat redan från början. För det kan inte vara
slumpen eller hur?
”Slumpen är
ingen tillfällighet” hamnade i min hand av en rad tillfälligheter som skett i
mitt liv de senaste åren. Om nu inte dessa saker hänt, om jag inte hade kommit
i kontakt med nya människor så hade jag aldrig läst boken. Ett samtal som
började med en undran, var det verkligen slumpen som fört oss samman? Eller
finns det en mening i det hela? Jag började tänka tillbaka, på mig själv och
mitt behov att ändra mitt liv till något bättre. Så skedde en hel del saker som
ledde till att jag nu sitter här med boken i min hand och läser om synkronicitet,
om händelser som leder från det ena till det andra. Vad meningen är har jag
inte riktigt kommit på – men jag är säker på att den dyker upp bakom hörnet en
dag.
Javisst, det
kanske är flummigt! Men vad! Livet i sig är flummigt, härligt och rörigt i ett
så varför inte tro på detta? För visst är det bra mycket skönare att ha en tro
på att det faktiskt existerar en synkronicitet, att slumpen inte är något som
händer bara av sig självt! Även om nu inte Jan Cederquist svävar iväg mellan
solar och månar så leder boken till att tankarna utvidgas till något ofattbart.
Något som jag tycker om att fantisera om.
Nu är det
som alltid, det blir att vandra iväg till biblioteket, leta i vänners bokhyllor
eller i antikvariat för boken, ja den är naturligtvis slut på förlaget!
lördag 24 augusti 2013
Tyngd en berättelse i moderntappning om myten kring Atlas och Herakles skriven av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson
“Tyngd”
Jeanette Winterson
inleder boken ”Jag vill berätta historien om igen” i sin moderna version av den
antika myten om Atlas och Herakles. Detta är en berättelse om övermänsklig
styrka och de krav som den åtföljs av. Atlas blir den som bär världen på sina
axlar, som tar ansvar för att jorden inte ska falla. Herakles bli den
playboylike mannen som helt utan ansvar går från kvinna till kvinna. Han drar
sig inte för att ha ihjäl sin egen avkomma. Jeanette Winterson väver in
historien om Laika och den lilla hunden hittar tillslut sin räddare ute i
universum. Här hittar vi åter Jeanette som adoptivflicka invävd i tankar runt
denna myt.
När jag läste den här
boken, det tog inte många timmar den är tunn kände jag att jag borde ha läst på
om Atlas och Herakles innan. Myten om dessa två är något jag inte kan på mina
fem fingrar. Jag hade önskat att jag vetat mer vilken troligen hade givit den
här boken mer tyngd i mitt läsande.
Det är ingen dålig bok,
Jeanette Winterson levererar sina tankar runt myten, skapar sin egen värld och
tro på det som finns. Hon har ett språk som får en att nästan dansa tango genom
orden, sida för sida. Delen om Laika gjorde mig upprörd, jag minns det så väl
själv eller rättare berättelsen om Laika, hon som sändes upp några år innan jag
tog mina första staplande steg på Atlas axlar. Jag minns den vånda jag kände
inför att den lilla hunden var ensam i Universum. Jeanette Winterson, du
räddade mig, jag vågar tro att din berättelse är sann.
Jeanette Winterson har
gjort det igen, skrivit en bok som tog mig med storm. Jag väljer att inte
skriva en lång recension denna gång. Det är alltför lätt att berätta hela
historien, läsaren bör nog ha något kvar.
Min scanner har gått hädan och jag lyckades inte "låna" ner foto från nätet på boken. Ibland är detta med datorer och dess funktioner ett mysterium även för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)