På dina murar av Helena Looft

Det händer att jag faller för ett bokomslag, jag hade aldrig hört talas om Helena Looft, innan boken stod väl synlig på bokhyllans kant på biblioteket. En ljusgrön botten mot vita rosor, en Jesusbild, ett bokmärke… På dina murar. När jag tog ner boken kändes det lite som att ta ner någon annans dagbok för att kika nyfiket i. Upplevelsen blev överraskande på alla vis, för det trillade ut ett foto på ett ungt par. Med tunn blyertsskrift är det tecknat figurer som jag inte förstår. Är det kvinnan på fotot som tecknat tecken i kanten på sitt språk? Jag vet inte. Jag undrar vad hon tänkte när hon höll boken in sin hand. Jag vill så gärna veta. Föll hon som jag för bokomslagets vita rosor på ljusgrön botten? Eller var boken tillräckligt tunn för att hon skulle våga läsa något på svenska? Jag undrar om hon tyckte om boken. Eller upphörde hennes intresse på samma sida som tecknen upphör?

När jag nästan läst ut boken ramlar lånekvittot ut från boken, det är många år sedan boken lästes. Jag blir förvånad. För det här är en pärla. En riktigt liten pärla med många bottnar och ett språk som får mig att känna en närvaro i all sin enkelt. Det är få som kan skriva så kort, så närvarande i språket och få fram så många bottnar. ”På dina murar” är en bok som fler borde läsa. 

Gun är en vuxen kvinna som bor kvar hemma hos sin mamma. Hon vill inte flytta hemifrån och det här med jobb är inget för henne. I lägenheten på Östermalm tillbringar Gun sina dagar. Hon går inte ut. Hon vandrar i lägenheten mellan de olika rummen. Tillsammans dricker Gun och hennes mamma eftermiddagskaffe. Mamman försörjer sig på att sy. Dagarna går och blandas med drömmar om ett annat liv. Gun vet bara inte riktigt hur man gör. Hur man skapar sig ett liv. Men det finns någon en man, är han verklighet eller en fantasi?

Varför göms en bok som denna? Varför skrivs det inte om de ”små” författarna, när ska de få ta plats? Jag tycker att de bästa böckerna jag läst är de ”udda” de som ingen pratar om, de som inte syns lika tydligt i bokstället i bokhandeln. De små men stora pärlorna försvinner mellan dussinböcker och deckare. Jag hoppas Helena Looft fortsätter att skriva sin egen underbara prosa. Jag hoppas också att hon inte blir bortglömd och gömd på bibliotekets hylla. Jag har hittat min pärla bland böcker. Den som jag låter bo kvar inom mig länge.

 Du kan även finna min recension här: Bokhyllan

"Slumpen är ingen tillfällighet" Jan Cederquist

Eller är slumpen en ren tillfällighet, något som sker utan att vi reflekterar över det? Något som bara finns där och vi säger lite nonchalant ”det var bara slumpen”.  Det är ofta så vi gör, ja nu var det slumpen igen och vi tänker inte mer på det. Men är det inte konstigt när olika saker i ditt liv plötsligt ser ut att vara sammanhängande i en rad skeenden som inte riktigt går att förklara. Varför gör vi si eller så varför möter vi plötsligt människor som vi just då behöver, eller varför står plötsligt barndomsvännen framför dig, som du inte sett på trettio år och du bara för någon timme sedan tänkte på? Det kan inte vara slumpen utan något mer övergripande som låter detta hända. Jag tror inte att det är slumpen att du och jag finns här, att vi möts för att det uppstår ett behov. Någonstans där ute mellan solar och månar sker något som inte går att förklara, något som styr oss mot det gemensamma målet som är menat redan från början. För det kan inte vara slumpen eller hur?

”Slumpen är ingen tillfällighet” hamnade i min hand av en rad tillfälligheter som skett i mitt liv de senaste åren. Om nu inte dessa saker hänt, om jag inte hade kommit i kontakt med nya människor så hade jag aldrig läst boken. Ett samtal som började med en undran, var det verkligen slumpen som fört oss samman? Eller finns det en mening i det hela? Jag började tänka tillbaka, på mig själv och mitt behov att ändra mitt liv till något bättre. Så skedde en hel del saker som ledde till att jag nu sitter här med boken i min hand och läser om synkronicitet, om händelser som leder från det ena till det andra. Vad meningen är har jag inte riktigt kommit på – men jag är säker på att den dyker upp bakom hörnet en dag.

Javisst, det kanske är flummigt! Men vad! Livet i sig är flummigt, härligt och rörigt i ett så varför inte tro på detta? För visst är det bra mycket skönare att ha en tro på att det faktiskt existerar en synkronicitet, att slumpen inte är något som händer bara av sig självt! Även om nu inte Jan Cederquist svävar iväg mellan solar och månar så leder boken till att tankarna utvidgas till något ofattbart. Något som jag tycker om att fantisera om.

Nu är det som alltid, det blir att vandra iväg till biblioteket, leta i vänners bokhyllor eller i antikvariat för boken, ja den är naturligtvis slut på förlaget!

Min recension av "Slumpen är ingen tillfällighet" hittar ni även hos: Bokhyllan