Tisdagskvinnorna av Monika Peetz

Tisdagskvinnorna  Monika Peetz

”Tisdagskvinnorna” en titel som låter som en dröm av något spännande, vackert och mystiskt. Jag möts av fem kvinnor, så olika att jag förundras över att de överhuvudtaget blir vänner. Där finns, ett hyperkänsligt drama Queen, en brottmålsadvokat, en hängiven mamma, en designer som ständigt är förälskad och lyxälskande apotekshustru. De möts genom en kurs i franska, med tiden blir det allt färre lektioner och de fem kvinnorna möts på en restaurang varje tisdag för att äta middag. Så kommer den dag då mannen till en av de fem dör. Efter sig lämnar han en dagbok som han skrivit på sin Pilgrimsvandring. Efter viss tvekan bestämmer de sig för att följa med Judith för att fullfölja den pilgrimsfärd som hennes make inte fullföljde. Vandringen kommer att sätta deras vänskap på hårda prov. De vandrar i spåren av en man och hans dagbok, på resans gång sätts deras vänskap på prov. För varje steg de tar uppdagas en hemlighet som ställer allas liv på ända.

Jag skrattade första sidorna, sedan föll det mesta. Jag fick inget grepp om dessa kvinnor. Jag tror författaren tagit sig över huvudet när hon lät fem personer spela huvudrollen i det drama som känns väldigt ytligt. Visst skrattade jag till, men satt skrattet i halsen. De scener som utspelar sig längs deras pilgrimsfärd känns som om jag läst för tusende gången. Trots det ville jag veta hur det skulle gå. Slutet var inte förväntat och överraskade mig. Den här boken talade inte till mig. Den fick mig inte att vilja sträckläsa. Jag hade gärna sett att jag fått en mer ingående beskrivning av kvinnorna, om deras liv och pilgrimsfärden kunde ha fått ett helt annat slut tycker jag.

Om boken inte tilltalade mig så finns det säkert flera där ute som skulle gilla den. Den är en bestseller i flera länder. Nu råkade den bara inte vara riktigt min typ av bok och kanske föll det lite på att jag inte sträckläste, jag tappade bort mig flera gånger och blandade ihop karaktärerna. Läs den gärna och jag skulle bli glad om jag fick veta vad just DU tyckte.

På dina murar av Helena Looft

Det händer att jag faller för ett bokomslag, jag hade aldrig hört talas om Helena Looft, innan boken stod väl synlig på bokhyllans kant på biblioteket. En ljusgrön botten mot vita rosor, en Jesusbild, ett bokmärke… På dina murar. När jag tog ner boken kändes det lite som att ta ner någon annans dagbok för att kika nyfiket i. Upplevelsen blev överraskande på alla vis, för det trillade ut ett foto på ett ungt par. Med tunn blyertsskrift är det tecknat figurer som jag inte förstår. Är det kvinnan på fotot som tecknat tecken i kanten på sitt språk? Jag vet inte. Jag undrar vad hon tänkte när hon höll boken in sin hand. Jag vill så gärna veta. Föll hon som jag för bokomslagets vita rosor på ljusgrön botten? Eller var boken tillräckligt tunn för att hon skulle våga läsa något på svenska? Jag undrar om hon tyckte om boken. Eller upphörde hennes intresse på samma sida som tecknen upphör?

När jag nästan läst ut boken ramlar lånekvittot ut från boken, det är många år sedan boken lästes. Jag blir förvånad. För det här är en pärla. En riktigt liten pärla med många bottnar och ett språk som får mig att känna en närvaro i all sin enkelt. Det är få som kan skriva så kort, så närvarande i språket och få fram så många bottnar. ”På dina murar” är en bok som fler borde läsa. 

Gun är en vuxen kvinna som bor kvar hemma hos sin mamma. Hon vill inte flytta hemifrån och det här med jobb är inget för henne. I lägenheten på Östermalm tillbringar Gun sina dagar. Hon går inte ut. Hon vandrar i lägenheten mellan de olika rummen. Tillsammans dricker Gun och hennes mamma eftermiddagskaffe. Mamman försörjer sig på att sy. Dagarna går och blandas med drömmar om ett annat liv. Gun vet bara inte riktigt hur man gör. Hur man skapar sig ett liv. Men det finns någon en man, är han verklighet eller en fantasi?

Varför göms en bok som denna? Varför skrivs det inte om de ”små” författarna, när ska de få ta plats? Jag tycker att de bästa böckerna jag läst är de ”udda” de som ingen pratar om, de som inte syns lika tydligt i bokstället i bokhandeln. De små men stora pärlorna försvinner mellan dussinböcker och deckare. Jag hoppas Helena Looft fortsätter att skriva sin egen underbara prosa. Jag hoppas också att hon inte blir bortglömd och gömd på bibliotekets hylla. Jag har hittat min pärla bland böcker. Den som jag låter bo kvar inom mig länge.

 Du kan även finna min recension här: Bokhyllan

"Slumpen är ingen tillfällighet" Jan Cederquist

Eller är slumpen en ren tillfällighet, något som sker utan att vi reflekterar över det? Något som bara finns där och vi säger lite nonchalant ”det var bara slumpen”.  Det är ofta så vi gör, ja nu var det slumpen igen och vi tänker inte mer på det. Men är det inte konstigt när olika saker i ditt liv plötsligt ser ut att vara sammanhängande i en rad skeenden som inte riktigt går att förklara. Varför gör vi si eller så varför möter vi plötsligt människor som vi just då behöver, eller varför står plötsligt barndomsvännen framför dig, som du inte sett på trettio år och du bara för någon timme sedan tänkte på? Det kan inte vara slumpen utan något mer övergripande som låter detta hända. Jag tror inte att det är slumpen att du och jag finns här, att vi möts för att det uppstår ett behov. Någonstans där ute mellan solar och månar sker något som inte går att förklara, något som styr oss mot det gemensamma målet som är menat redan från början. För det kan inte vara slumpen eller hur?

”Slumpen är ingen tillfällighet” hamnade i min hand av en rad tillfälligheter som skett i mitt liv de senaste åren. Om nu inte dessa saker hänt, om jag inte hade kommit i kontakt med nya människor så hade jag aldrig läst boken. Ett samtal som började med en undran, var det verkligen slumpen som fört oss samman? Eller finns det en mening i det hela? Jag började tänka tillbaka, på mig själv och mitt behov att ändra mitt liv till något bättre. Så skedde en hel del saker som ledde till att jag nu sitter här med boken i min hand och läser om synkronicitet, om händelser som leder från det ena till det andra. Vad meningen är har jag inte riktigt kommit på – men jag är säker på att den dyker upp bakom hörnet en dag.

Javisst, det kanske är flummigt! Men vad! Livet i sig är flummigt, härligt och rörigt i ett så varför inte tro på detta? För visst är det bra mycket skönare att ha en tro på att det faktiskt existerar en synkronicitet, att slumpen inte är något som händer bara av sig självt! Även om nu inte Jan Cederquist svävar iväg mellan solar och månar så leder boken till att tankarna utvidgas till något ofattbart. Något som jag tycker om att fantisera om.

Nu är det som alltid, det blir att vandra iväg till biblioteket, leta i vänners bokhyllor eller i antikvariat för boken, ja den är naturligtvis slut på förlaget!

Min recension av "Slumpen är ingen tillfällighet" hittar ni även hos: Bokhyllan 

Tyngd en berättelse i moderntappning om myten kring Atlas och Herakles skriven av Jeanette Winterson

Jeanette Winterson “Tyngd”

Jeanette Winterson inleder boken ”Jag vill berätta historien om igen” i sin moderna version av den antika myten om Atlas och Herakles. Detta är en berättelse om övermänsklig styrka och de krav som den åtföljs av. Atlas blir den som bär världen på sina axlar, som tar ansvar för att jorden inte ska falla. Herakles bli den playboylike mannen som helt utan ansvar går från kvinna till kvinna. Han drar sig inte för att ha ihjäl sin egen avkomma. Jeanette Winterson väver in historien om Laika och den lilla hunden hittar tillslut sin räddare ute i universum. Här hittar vi åter Jeanette som adoptivflicka invävd i tankar runt denna myt.

När jag läste den här boken, det tog inte många timmar den är tunn kände jag att jag borde ha läst på om Atlas och Herakles innan. Myten om dessa två är något jag inte kan på mina fem fingrar. Jag hade önskat att jag vetat mer vilken troligen hade givit den här boken mer tyngd i mitt läsande.

Det är ingen dålig bok, Jeanette Winterson levererar sina tankar runt myten, skapar sin egen värld och tro på det som finns. Hon har ett språk som får en att nästan dansa tango genom orden, sida för sida. Delen om Laika gjorde mig upprörd, jag minns det så väl själv eller rättare berättelsen om Laika, hon som sändes upp några år innan jag tog mina första staplande steg på Atlas axlar. Jag minns den vånda jag kände inför att den lilla hunden var ensam i Universum. Jeanette Winterson, du räddade mig, jag vågar tro att din berättelse är sann.

Jeanette Winterson har gjort det igen, skrivit en bok som tog mig med storm. Jag väljer att inte skriva en lång recension denna gång. Det är alltför lätt att berätta hela historien, läsaren bör nog ha något kvar.

Min scanner har gått hädan och jag lyckades inte "låna" ner foto från nätet på boken. Ibland är detta med datorer och dess funktioner ett mysterium även för mig.  

Byte av namn och bloggadress

Ibland är jag för snabb - ordet sken irriterade mig enormt så jag bytte ut det mot ljus. Nu ser det bättre ut i mina ögon och jag tror också att I fotogenlampans ljus är lättare att komma ihåg. Detta var vad jag ville säga idag. Återkommer med fler recensioner med tiden.

Happy, Happy en bok om skilsmässa

Att skilja sig är av ondo, att stanna kvar är att dö en smula? Eller?

I Happy, Happy, en bok om skillsmässa, skriver tio tongivande författare med utgångspunkten att ge styrka till alla de som skilt sig och få dem som inte vågat ta steget att bli lite mindre rädda. För kanske leder en skilsmässa till oanade höjder?  Boken är skriven författare, journalister och politiker. Vi får en inblick i deras historier om skilsmässor. Erfarenheter som de säkert delar med många andra. Jag kan inte annat än beundra styrkan de äger och modet att skriva om det.

Det här är en av de mest smärtsammaste, hoppfullaste, tänkvärdaste böcker jag läst på mycket länge. Jag blir arg, jag blir glad och jag spyr galla när jag känner igen mig själv i mycket. Jag beundrar dessa starka kvinnor som öppet skriver om sina skilsmässor, eller är det ytan på att isberg de berättar om? Om vådan att ta steget, att genomleva den första tiden, omgivningen som i de flesta fall undrar ”hur ska du klara dig, men tänk på barnen”. Olyckskorparna står på rad och vill, ja vad vill de?  En kvinna som skilt sig är styrkan i sig, hon klarade det som andra inte vågar kliva över till. En av kvinnorna i boken tackar sina föräldrar för att de hade förstånd att lämna varandra.

Åsa Larsson gör slut med sin make via mobilen på väg till Arlanda. Hon känner det som om det är något tonåringar gör, inte en vuxen kvinna med barn. En skilsmässa som paret är helt överens om att genomföra. Katarina Wennstam gör mig arg, hon får mig att känna mig som en feg lite lort som inte vågar. Jag rusar genom texten, vill inte läsa. Mian Lodalen är alltid Mian Lodalen, jag skrattar och tar henne på allvar i samma sekund. Läs mer än gärna även om du inte alls tänkt skilja dig, kanske inte ens är gift eller sambo.

 Jag tycker boken var intressant ur många synvinklar, hur olika det är för alla som väljer att gå skilda vägar. Vilket fick mig att inse att det inte bara finns olyckliga skilsmässor utan även lyckliga sådana.