På dina murar av Helena Looft

Det händer att jag faller för ett bokomslag, jag hade aldrig hört talas om Helena Looft, innan boken stod väl synlig på bokhyllans kant på biblioteket. En ljusgrön botten mot vita rosor, en Jesusbild, ett bokmärke… På dina murar. När jag tog ner boken kändes det lite som att ta ner någon annans dagbok för att kika nyfiket i. Upplevelsen blev överraskande på alla vis, för det trillade ut ett foto på ett ungt par. Med tunn blyertsskrift är det tecknat figurer som jag inte förstår. Är det kvinnan på fotot som tecknat tecken i kanten på sitt språk? Jag vet inte. Jag undrar vad hon tänkte när hon höll boken in sin hand. Jag vill så gärna veta. Föll hon som jag för bokomslagets vita rosor på ljusgrön botten? Eller var boken tillräckligt tunn för att hon skulle våga läsa något på svenska? Jag undrar om hon tyckte om boken. Eller upphörde hennes intresse på samma sida som tecknen upphör?

När jag nästan läst ut boken ramlar lånekvittot ut från boken, det är många år sedan boken lästes. Jag blir förvånad. För det här är en pärla. En riktigt liten pärla med många bottnar och ett språk som får mig att känna en närvaro i all sin enkelt. Det är få som kan skriva så kort, så närvarande i språket och få fram så många bottnar. ”På dina murar” är en bok som fler borde läsa. 

Gun är en vuxen kvinna som bor kvar hemma hos sin mamma. Hon vill inte flytta hemifrån och det här med jobb är inget för henne. I lägenheten på Östermalm tillbringar Gun sina dagar. Hon går inte ut. Hon vandrar i lägenheten mellan de olika rummen. Tillsammans dricker Gun och hennes mamma eftermiddagskaffe. Mamman försörjer sig på att sy. Dagarna går och blandas med drömmar om ett annat liv. Gun vet bara inte riktigt hur man gör. Hur man skapar sig ett liv. Men det finns någon en man, är han verklighet eller en fantasi?

Varför göms en bok som denna? Varför skrivs det inte om de ”små” författarna, när ska de få ta plats? Jag tycker att de bästa böckerna jag läst är de ”udda” de som ingen pratar om, de som inte syns lika tydligt i bokstället i bokhandeln. De små men stora pärlorna försvinner mellan dussinböcker och deckare. Jag hoppas Helena Looft fortsätter att skriva sin egen underbara prosa. Jag hoppas också att hon inte blir bortglömd och gömd på bibliotekets hylla. Jag har hittat min pärla bland böcker. Den som jag låter bo kvar inom mig länge.

 Du kan även finna min recension här: Bokhyllan